Ömsesidigt beroende

Idag träffade vi ateljeristan Simon som väckte våra tankar kring det offentliga rummet. Vi talar i Sverige om miljön som den tredje pedagogen och vi talar om lärmiljöer. Vårt fokus ligger på våra rum i förskolan, som bör vara föränderliga och tillåtande, inspirerande och väcka nyfikenhet. Tänk om vi skulle pröva att problematisera detta begrepp, och börja tänka utanför förskolan, kanske utanför gården, kanske till och med tänka att dessa rum också skulle kunna vara Mölnlycke centrum?

Vid förskolan skapar vi miljöer som är barnens, vi skapar miljöer som är anpassade för våra barn, så att de lätt kan röra sig i dessa, placerar material tillgängligt så att deras självständighet kan utvecklas.

Får våra barn en självklar plats i vårt samhälle? Får de vara med? Vara delaktiga ? Vill vi att de ska vara med? Eller är det bara förskolorna som är en given plats för våra barn? Om vi ser på våra barn som samhällsmedborgare, som Kompetenta individer i vårt samhälle, ett barn som kan berika mig som Individ,  då behöver vi kanske ge barnen förutsättningar att ta del av vårt samhälle, ge de förutsättningar och erfarenheter att leva i det. Då blir det viktigt att vi vuxna tar vårt ansvar att låta barnen få möjligheter att uppleva vårt samhälle, våra närmiljöer. Att de får möjligheten att skapa en relation med det offentliga rummet, skapa mening.

Hur skapar vi relation med något? Man måste utgå från sig själv. Jag tänker, det har pågått ett relationsskapande här i Guastalla hela veckan. Jag skapar relation med hjälp av mina sinnena. Här har vi samtalat, observerat, luktat, berört, smakat och varit delaktiga i varandras processer.

Nu gör vi ett avstamp i den resa vi påbörjat, i morgon är det dags att flyga hem. Det innebär en del separationer, en del farväl, det är baksidan med relationsskapande. Jag hoppas att vi som varit här tillsammans får möjlighet att fortsätta vara en grupp, en grupp som kan växa, för ju fler vi är, desto rikare blir vi tänker jag... Vi kommer behöva varandra, du där ute kan berika mig, och förhoppningsvis kan jag berika dig:)

 

Det offentliga rummet- en mötesplats där vi kan leva demokrati

Om vi utgår ifrån tanken att barnet är en samhällsmedlem som tillför och berikar så behöver vi vuxna utöka dess möjligheter och rättighet till det offentliga rummet. I Guastalla har man gjort det politiska valet att vidga det pedagogiska rummet, sudda ut gränsen mellan vi och dom, mellan förskola och samhället. Synen på barnet som en självklar del av medborgarnas liv gör att barnet får naturligt tillträde till det offentliga rummet, där de kan vara med att påverka, forma, omskapa och sätta spår i dessa rum. En underbar tanke som som vi direkt kan koppla till att leva de demokratiska värderingar vi ofta talar  om. Barn erövrar med alla sinnen därför är det just de som kan tillskriva det offentliga rummet mening. Som pedagoger måste vi fördjupa dialogen kring vår roll och de ansvar vi har i denna fråga och för att lyckas med det måste vi erövra mer kunskap kring demokratibegreppet och dess djupa innebörd.
Våra tankar Gisele och Siv

Gruppen

Idag har vi besökt Arcobaleno, en förskola för barn 3-6 år. Där träffade vi Alessandra som berättade om sin verksamhet och delade med sig av sina rika erfarenheter som pedagogista.

Idag vill jag lyfta gruppens betydelse för lärandet. I varje möte och i varje sammanhang här i Guastalla har man lyft fram värdet av gruppen och att lärandet sker tillsammans med andra. Man talar om en lärande grupp. Detta är Inget nytt  för oss, vi talar kring detta också. Men det som fascinerar mig är att här är detta en förutsättning för filosofin och det finns inga exempel där man inte relaterar till gruppen. Den stora gruppen och den lilla gruppen, barnens upptäckter sker alltid i grupp, reflektion sker alltid i grupp. Det projekterande arbetssättet förutsätter pedagogisk dokumentation där lyssnandet och reflektion med andra är avgörande för att både barn och vuxna ska kunna skapa återkast till varandra.

Man talar om en demokratisk förskola, en förskola för alla där delaktighet är ett nyckelord. Delaktighet handlar inte bara om att delta i gruppen, det handlar även om att ta del av gruppen. Barngruppen, föräldragruppen, kollegorna, alla ingår i samma verksamhet och alla behöver vara delaktiga, alla är ett VI. Detta innebär ett individuellt ansvar, en grupp där alla individer inte mår bra, är en grupp som inte mår bra. Som individ har man ett ansvar att gruppen mår bra.

Jag tycker detta är klokt, jag är själv en del av flera av dessa sammanhang där gruppen får betydelse för mig som människa, en avgörande betydelse för att jag som individ ska utvecklas.

Vi talar om konstruktionism i Härryda kommun, vi talar om att lärande är socialt. Vilken plats tar det i våra verksamheter? Hur tänker vi kring en lärande grupp? Hur skapar vi grupper? Vilken betydelse får vi för varandra i våra verksamheter ? Vad skulle detta ansvar innebär för oss? Vad kan vi förvänta oss av varandra?
Glad midsommar på er alla därhemma:)

Vi befinner oss på samma plats och våra upplevelser och iakttagelser är olika beroende vilka vi möter.  Vi kom i kontakt med en pedagog som beskrev ett pågående projekt som utgick från en fråga till barnen Vad är  fantasi? Utifrån deras olika tankar beskrev pedagogen att barnen fastnade för "monster." Det var viktigt för barnen att monstret skulle både ha  en maskulin och feminin karaktär. En gemensam konstruktion av monstret skapades utifrån en grafisk bild som ett av barnen ritat. Barnen beskrev att tankarna "tänds och släcks" vilket de illustrerade med lampor. Bilden nedan är en beskrivning av monstrets hus med olika rum. När bilden ställdes vertikalt fick huset en annan dimension. Plötsligt fanns det olika våningar i huset. Monstret behövde kommunicera med andra enligt barnen och ett musikaliskt språk skapades.
Vi insåg plötsligt att det vi såg i ateljén hängde ihop med projektet. Barnen skapade möbler till monstret av lera, av naturmaterialet skapades ett hus åt monstret, monstermusik osv.
En oändlig virvelvind av tankar, känslor och processer som kommer till uttryck i de 100 språken!

Vi är olika

Det säger ganska mycket om mina intryck idag.... vi är olika.... De människor vi möter under denna vecka lever med en historia som är en annan än vår, de lever i ett annat land med en annan kultur, ett land där förskolan har en annan sorts plats i samhället än vår, där man tar in barn i förskolan när barnen är långt under året, där man knappt har hört talas om pappaledighet.... Vi är olika... Jag tror att detta är en viktig insikt för att förstå vad en Reggio Emilia filosofi är och vad en Reggio Emilia inspiration kan vara i en svensk förskola.

Idag kom tre flickor fram till mig, de kan har varit 4 eller 5 år,  en flicka tog mig i handen och jag tolkade henne som att hon ville att jag skulle följa med. Hon och hennes vänner talade med varandra på ett språk jag inte förstår, sedan pekade de på sig själva och sa sina namn. Jag sa mitt namn och genast gick en av flickorna fram till en fjärde flicka och talade med henne, pekade på henne och sa " Theresa". Jag och den fjärde flicka hade samma namn. Därefter tog de mig vidare till en plast där det fanns snäckor och naturmaterial. De pekade på snäckorna och sa dess namn på italienska " de mare " någonting, kommer inte ihåg det i skrivandets stund. Snäckor från havet... Därefter tog de mig till böckerna, pekade och sa " libre", bok... De öppnade en bok och pekade, jag tolkade det som de ville jag skulle läsa. Jag försökte läsa på italienska, de sa " si" och pekade....  Vi möttes, vi började att skapa något tillsammans.

För mig var detta ett starkt möte... Dessa barn bjöd in mig, de uttryckte så tydligt för mig att de ville berätta något och dela med sig av sin förskola. Barnen visade stolthet samtidigt som de välkomnande mig. Jag tänker att deras sätt att vara är ett resultat av att de lever i en förskola där de möter andra barn och vuxna som uppmuntrar barn till att berätta, dela med sig, en förskola där man är stolt över sin verksamhet och där man intresserar sig för varandra.

Hur tänker vi kring detta? Vi är inte Italien, vi är Sverige. Hur skapar vi sammanhang för barnen att utveckla förmågan att dela med sig, berätta, lyssna, välkomna varandra?

Möten

Hur skapar vi möjligheter till delaktighet och samverkan med familjerna? Hur ser vi på mötet med barnens familjer? Vi pluttrar och bloggar; bygger vi relationer med hjälp  digitala verktyg? Kan vi skapa andra mötesplatser mellan förskola och hem? Varför har vi valt ett digitalt verktyg? För vem? Bjuder det in till samtal, till reflektion och frågor? Skapar vi en inbjudande, delaktig relation med våra barns familjer genom, att istället för att bjuda in till samtal, hänvisa till en webbsida, ibland genom en blogg som inte ens tillåter kommentarer från barnen och deras familjer?
Har det digitala mötet tagit tid från det fysiska? Hur kan vi delge familjerna våra tankar och idéer kring vår verksamhet och vad vi bygger den på, hur kan vi öka både förståelsen och insikten i vad vår förskola har att erbjuda deras barn. Vad har våra barns familjer för syn på förskolan och hur kan vi öppna förskolan och inbjuda till deltagande, delaktighet och samtidigt skapa förståelse för varandras roller i barnens liv?

En välkomnande förskolan som öppnar upp dörren mot universum.